Sandbox Earth

Vi behöver alltså 300 stridsspetsar.

Romney ställde sig upp och påpekade att han tyckte att USA, Europa, Ryssland, Kanada och Japan skulle bidra med 50 laddningar var och sedan skulle andra NATO-länder få stå för resten. Kanada var med på det men Japan menade att Ryssland, som visat sig aggressiva mot Japan, inte borde få avfyra stridsspettsar alls.

Japan, du får gärna skicka upp 100 stridsspetsar istället, din amöba.

Det gör jag så gärna, svarade den japanska ledaren.

Man beslöt att skicka upp missilerna två dagar senare. Samma dag som Europa bildade en anfallspakt med USA, Irak och Afrikanska Alliansen och tog kontrollen över Tunisien - samma dag som Afrikanska Alliansens styrkor nådde fram till Libyens huvudstad. Men som alltid när Hopkins och Nicolai var i farten så gick något fel, frukansvärt fel...

jorden vände sig ut och in så alla ramlade ner i kärnan och dog

Det faktum att raketerna från Europas ramper på Sicilien och Amerikas baser i Irak lyfte bara timmar efter att Europeiskat pansar flygets in för att hjälpa till i Afrikanska Alliansens första anfall mot Tripoli, fick den islamska diktaturens ledare att anan onåd. I efterhand skulle man komma fram till att missiler avfyrats även från Kanada och på flera andra platser i Europa och Oceanien - men detta fick aldrig presidenten veta, bara att ett femtiotal robotar lyft från fiendens territorium och nu var på väg mot hans allierade i Afrikanska Unionen.

Snabbt informerades generalerna i AU, som stod på gränsen mot Europeiskt kontrollerat territorium om detta, vilket ledde till att tusentals soldater slog sig igenom de europeiska gränskontrollerna och rusade in i Mauretanien och Algeriet. Samtidigt som detta hände avfyrades 20 ICBM missiler från en gammal bondgård utanför Tripoli. Fem mot USA, fem mot Irak och tio mot Europa.

Bara sekunder efter att atomlarmet gått över hela Europa så lyfte hela skvadroner med attack och bombplan från europeiska baser vid medelhavet. De europeiska attackplanens order var att, med hjälp av sina laserkanoner, jaga ifatt och oskadliggöra samtliga missiler skickade mot Europa. Säkerhetsmakten i Bryssel lyckades snabbt räkna ut att robotarna skulle detonera ovanför Bryssel, London, Paris, Berlin, Madrid, Amsterdam, Aten, Rom, Bern och Lissabon. Samtidigt avfyrade USA och Irak både luftvärnsmissiler och mindre kärnladdningar mot de fem robotar som var påväg mot Irak. På andra sidan Atlanten lyfte ett trettiotal F-35 med målet att, på något vis, också skjuta ned de amerikanska målen.

De europeiska bombplanen hade då ett annat uppdrag, att utföra en vedergällningsattack. Men Hopkins hade inte bara beordrat en total förstörelse av Libyen, utan robotar skulle också jämna kärnvapenmakterna Eritrea, Senegal, Elfenbenskusten, Kamerun och Nigeria med marken. Hundratals stridsspetsar skjöts upp från missilbaser i Europa och upp från Atlanten av europeiska atomubåtar.

Minuterna gick och världen höll andan....

Klockan var 1500. Det var mitt i sommaren, närmare bestämt den 17e juli 2015. Familjefadern Adonis packade in sina sista saker i bilen inför familjens femdagars-resa till släkten i Makedonien. Han var inte särskilt nöjd, eftersom han inte gillade sin frus makedonska arv, rasist som han var. Men det skulle ändå bli skönt att få komma bort från jobbet ett tag. Det skulle också vara skönt att få komma ut på landsbyggden och slippa all stress i storstaden (även om han bodde en mil utanför Aten) och allt snack om kriget i Afrika och det mongolska folkets lidande.

Han var nästan helt klar när hans två parn och fru kom ut med sina tillhörigheter, allt var fri och fröjd men plötsligt kände han en brännande smärta i rygg och nacke. Innan han hann reflektera mer över det tog något tag i honom och slungade honom huvudstupa in i bilen framför honom. Både hus och bil blåstes bort av en enorm tryckvåg som bara sekunderna tidigare utplånat Aten.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kapten Louis Baker spejade ut över horisonten från sin F35. Bara tio minuter tidigare hade han suttit och ätit en pizza med sina kompisar på USS J.F Kennedy i persiska viken. Atomlarmet hade verkligen chockat honom, men nu var han fast besluten att rädda dagen och skjuta ned fanskapet, sedan tänkte han själv, om nu staben vägrade, flyga till Libyen och sparka skiten ur de som givit order om denna attack. Han hade såklart förståelse för Libyens agerande, de hade inte informerats om robotuppskjutningen, dels eftersom de inte skulle kunna hålla tyst om Operation Space Rock Down, och dels för att de antagligen skulle tolkat den legitima uppskjutning som ett anfall ändå. Amerikanska och Europeiska analytiker hade itne räknat med att kunna störta regimen innan uppskjutningen, så det hade blivit bäst såhär ändå - även om det nu kunde få katastrofala konsekvenser.

Tankarna virvlade verkligen omkring i huvudet på den unge kaptenen när han flög ned över Bagdads citycenter för att snabbt vinkla nosen uppåt, stiga någon kilometer för att sedan slå på efterbrännskammrarna och låta planet skjuta genom ljudvallen och upp mot rymden. Han var fullt koncentrerad, även om han snart skulle befinna sig i rymden lämnade hans ögon inte instrumentpanelen en enda gång. Plötsligt meddelade hans wingman att de fått napp, målet befann sig ovanför Baghdad men var fortfarande inom räckhåll för att slås ut. Han bromsade in och stängde helt sonika av de bakre motorerna. Planet tilltade och planade sedan ut, nu ovanför atmosfären - när planet vänt i 180 grader startade han efterbrännarna igen för att skjuta ned mot det irakisnka ökenlandskapet. Nu jävlar skulle......

Himlen ovanför Bagdad lystes plötsligt upp av tusen solar och utplånade minsta tecken på att Kapten Baker och hans wingman någonsin existerat.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bomaye rusade genom djungeln. För bara några minuter sedan hade himlen lysts upp av ett enormt eldklot och det hade börjat blåsa något så förfärligt. Efter bara några sekunder hade en hel flock med zebror, zebror som egentligen borde befunnit sig ute på savannan, störtat igenom hans lilla by. Detta hade skapat panik och byinvånarna hade också börjat springa. De bodde bara knappa milen ifrån en större stad och de tänkte alla att där kunde de ta skydd, eftersom storstadsborna och de rika visste säkert vad som hänt.

Bomaye var snabb och vig och lyckades under rushen få glimtar bakåt. Ett stort moln, liknande en svamp reste sig över den Kamerunska huvudstaden. Han hade aldrig sett något sådant förut, tänk om det var gud som straffade dem, tänk om.....

När solen gick ner den dagen fanns inte Aten längre. Inte heller Bagdad. För det var det som de amerikanska och europeiska nyhetsmedierna rapporterade om. Europa och Amerika hade klarat sig, bortsett från Aten. Dock så var Irak mer öken än det någonsin varit efter att tre robotar gått igenom det amerikanska missilförsvaret.

Vad man inte rapporterade om var de hundratals europeiska och amerikanska robotar som slagit ned över Libyen, Eritrea, Senegal, Elfenbenskusten, Kamerun och Nigeria - sex länder som inte längre fanns kvar på kartan. Europa hade också snabbt kunnat slagit tillbaka mot anfallen i norr och hade nu kontrollen över större delarna av nordafrika, samtidigt som amerikanska styrkor drog sig tillbaka mot Afghanistan. Den Afrikanska Alliansen meddelade snabbt att man drog sig ur anfallskriget medan Afrikanska Unionen lovade att hämnas. Den Islamiska Republiken var länge tysta men efter några timmar meddelade man, tillsammans med USA, att alla stridande parter i Mellanöstern skulle lägga ned sina vapen för en tid.